Kriget Ukraina, den ovärdiga falukorvsvalrörelsen, smutskastningen av hela miljörörelsen, kriget i Gasa och slutligen Regeringen och SD:s slakt av klimatpoltiken. Det är tungt att vara samhällsengagerad.
Jag har inte klimatångest längre. Jag har samhällsångest.
Det hela blir inte bättre av att fler klimarförnekare, möjligen troll, hittat till mina inlägg på instagram och att facebooks algoritmer ofta leder mig till kommentarsfält där de så kallade ”Sverigevennerna” agerar ”experter” inom klimat och integration. Få saker ger mig ångest så som ett kommentarsfält om vindkraft, elektrifiering eller klimataktivister, gör. Den sortens inlägg, som väl borde inge hopp? Vuxna människor, med namn som Anders, Henrik och någon enstaka Ingrid, sprider rena lögner och desinformation samidigt som de kallar varandra dumma i huvudet.
Att läsa kommentarsfält på facebook är ett självskadebeteende.
och det måste upphöra nu!
Jag brukade vara en obotlig optimist och har aldrig tillåtit mig själv att tänka tankar om att det är ”kört”. Men det är så jag känner just nu. I och med nedmonteringen av svensk klimatpolitik har framtidstron stundom övergivit mig. Jag känner sorg. Jag känner mig genuint ledsen. Många skulle kanske undra ”varför” med tanke på Sveriges relativt små territoriella utsläpp (som inte mäter de utsläpp som Svenskarnas konsumtion bidrar till). Men mitt handlingsutrymme att påverka är ju inom Sverige via min röstsedel till Riksdagsval eller EU-val. När makthavarna sviker (och de som valt dem) och inte gör det som Sverige rätteligen borde göra, får jag ångest och förlorar framtidstron.
Men så hör jag mig själv säga:
Lilla gumman är det lite tungt nu? Stackars stackars dig då?
Som om ingen annan lider eller någonsin lidit förr.
Det är tungt att vara samhällsengagerad just nu. Men Sara, för fan, check yourself! Var det bara kul att vara engagerad när det gick bra? Skärp dig! Sluta vara ett medgångsfan som lämnar matchen fem minuter innan den är över bara för att det lutar mot förlust.
Ingen gillar en dålig förlorare.
2 svar
Tack Sara! Vi är mååååånga som känner detsamma!
Men jag känner inte att det är möjligt att lämna matchen. Vi måste bara fortsätta kämpa! I det lilla, med de medel vi har och tar oss. Vi bara måste höja våra röster för att höras!
Vi bryter ihop och kommer tillbaka! kram