Många föräldrar har svårt att dra gränser och oroar sig för att:
- Ge barnen klimatångest genom att prata om flyg, kläder och kött och dess klimatpåverkan
- Barnen ska uppleva utanförskap, avvika från sociala normer och från kompisarna ifråga om kläder, mobiltelefoner, resor och annat.
“För barnens skull” används alltså som retorik ur två helt olika perspektiv och jag relaterar till de båda resonemangen. Jag märker tydligt att jag själv vill kompensera för sånt som jag inte hade som barn; Jag är nämligen uppvuxen relativt ”fattigt” jämfört med jämnåriga.
När jag säger “fattig” så menar jag att mina föräldrar jämt oroade sig över ekonomin. Vi gjorde ingen onödig renovering, inga utlandssemestrar, hotellvistelser eller restaurangbesök. Kläderna var ärvda och vi fick sällan nya saker. Jag hade ingen cykel med växlar som kompisarna hade och inga egna slalomgrejer eller friluftsutrustning. Vi var sist med dator, CD-spelare och hade bara 1:an, 2:an och TV4 på teve. Det hängde alltid ångest i luften inför varje friluftsdag i skolan. Jag minns många kvällar med magont av oro.
Jag kände mig ofta skruttig och skämdes för det.
Som många 90-talister gjorde även min familj en klassresa. Under 00-talet blev vår ekonomi bättre. Men de här åren har ändå satt sin prägel på mig. Som förälder märker jag att det är en trigger för mig: det stressar mig att mina barn går i begagnade slitna saker, täckbyxor med lagningar och är “missmatchade” jämfört med de andra barnen. En liten del av mig återupplever känslan av skam som jag hade som barn.
När min dotter fick ett presentkort från H&M i födelsedagspresent som hon handlade för, upplevde jag en märklig inre dissonans: tillfredsställelsen att se mitt barn få nåt nytt, hennes stolthet och glädje och hur hon burit plagget varenda dag sen dess. Den ”oerhörda lyx” som jag sällan upplevde som barn ser jag genom henne. Men samtidigt också en känsla av skam eftersom jag känner till fast fashions baksida. Ett känslomässigt kaos inombords.
Vart vill jag egentligen komma med detta?
- Jag förstår den där dissonansen man känner som förälder som vill ge sitt barn ”det bästa” för barnens skull. Vi är människor och sociala varelser som vill passa in. Det är svårt att gå emot normen – även om den är fel och omoralisk.
- Det är jättesvårt att avsäga sig privilegier som man aldrig haft. Vi är präglade av vår barndom och secondhand, lagade kläder, omodern heminredning, att transportera sig olyxigt (i skruttig bil eller kollektivt) kan vara emotionellt och väcka känsla av utanförskap, klass, fattigdom och skam.
- Ojämlikhet leder till strävan efter status och lyxkonsumtion. Hållbarhet kan bara uppnås genom social rättvisa och jämlikhet – klimaträttvisa.
Som medel-, och övre medelklass har man ett ansvar att ställa om. Vi har privilegiet att veta att överflödig konsumtion inte gör oss lyckliga. För det var såklart inte synd om mig! Min barndom var trots allt lycklig och kärleksfull och fylld av erfarenheter som inte rymdes i mina föräldrars plånbok. Den är en del av mig, min inre kreativtet och kraft.
Men hur ska vi övertala människor som idag lever i relativ fattigdom (och därmed ofrivilligt klarar klimatmålen och lever inom ramarna för vad planeten klarar av) att man inte blir lyckligare av mer saker och prylar? Vi har otroligt många människor som lever klimatsmart – många i t.ex. förorten som inte flyger, äger bil eller konsumerar för att de inte har råd. Dessutom dras många utsatta ungdomar in i kriminalitet i strävan om att ha råd med dyra smartphones, kläder och klockor. Det hänger ihop.
Klimatet är lika mycket en rättvisefråga som en överlevnadsfråga. Så är det bara.
4 svar
Wow vilket inlägg. Det är så bra att folk får mer perspektiv. Jag har också levt som fattigt barn i Sverige.
Jag o syrran sov i mammas säng för att hålla värmen på vintern och vi puttade bilen till bensinstationen när soppan tagit slut.
Så långt ska ingen behöva gå. Men det finns mycket att plocka från livet utan lyx och orimliga normer.
Glad att du skriver det så bra
Åh, så mycket jag relaterar till.
Jag brottas också ofta med känslan av att inte ge mina barn tillräckligt. De ärver varandra, vi åker aldrig på utlandsresor, köper sällan kläder och har inte ’det senaste’ inom inredning i vår hyreslägenhet. Bor i en kommun full av egenföretagare i stora villor som kör barnen i stora SUVar till skolan.
Barnen ser säkerligen skillnaden.
Jag försvarar att vi inte har råd med mer lyx genom att det ändå är bra för miljön.
Är med andra ord miljöhjälte fast jag verkligen skulle önska att vi i alla fall en gång under deras uppväxt kunde åka på solsemester, ha råd att ha en elbil, ge dem upplevelserna av fina restaurangbesök lite oftare…
Så länge tänker jag ändå att jag bidrar genom att mina barn inte vänjer sig vid överkonsumtion, att de är starka i sig själva istället för att ha de senaste prylarna eller bo i ett flådigt hem. De lär sig också att visa hänsyn då de såklart delar rum och vi bara har en toa (3 barn).
Hoppas de bör med sig en stark självkänsla istället för känslan av brist.
Tack för ett klokt och viktigt inlägg. Vi har en lång väg att vandra om vi ska lyckas vända eller snarare bärga det sjunkande skeppet. Får ofta höra att det måste till lagstiftning, att enskilda människor inte kommer ändra sitt sätt att leva. Jag vill känna att jag gör nått oavsett lagstiftning eller ej och därför uppskattar jag ditt konto och nu blogg, då känner jag mig mindre ensam och mindre konstig, för det är många som reagerar när jag säger att jag har klimatångest och vill göra hållbara val, såsom att avstå flygande så långt det är möjligt.
Tack!
Hej Sara,
Bor i en västsvensk mellanstor stad där samma vuxna som mässar om cirkulärt företagande, hållbarhetsmål etc. mäter sig med varandra genom att köpa mopedbilar, frisörbesök, naglar och dyra kläder till sina barn. Överkonsumtion deluxe.
Mår illa. Så pinsamt men accepterat.